Årsutställning 2012 på Konsthögskolan i Malmö

Årsutställningarna på Konsthögskolan i Malmö är ett givande tillfälle att inte bara få en inblick i vad man sysslar med på denna numera högt respekterade institution utan också för att få en försmak av vad som kommer att vara en central del i det svenska (och nordiska, många av eleverna kommer från grannländerna) konstlivet under kommande decennier — samt att se vilka tendenser och trender som är starka just nu bland yngre konstnärer vilket, tillsammans med att följa den livliga utställningsverksamheten på Malmös gallerier, man som intresserad lekman får en god överblick av.

 

En sak som är tydlig handlar om vad som räknas som konstnärligt material. Kartonger, armeringsjärn och stora polyesterplattor är numera mer vanligt förekommande än det traditionella oljemåleriet. Och videoinstallationer av olika slag har ju sedan länge invaderat konsthallar och museer, även dessa är rikligt förekommande på Konsthögskolan.

Varför är det så? En aspekt av denna utvidgning av materialet är att man på detta sätt breddar konstens tid och rum: den rörliga bilden utspelas under sin egenkonstruerade tid och de tredimensionella föremålen upptar ju rummet på ett helt annat sätt än den tvådimensionella duken. Därför blir också konsten idag till stora delar installationer med möjligheter för betraktaren att ta sig runt verken — och kanske också, beroende på konstnärens grad av öppenhet, att kritiskt förhålla sig till dem och deras tillkomstprocess.

Konsthögskolans fem våningsplan är under den drygt två veckor långa utställningsperioden (sista dagen är den 27 maj) fylld av elevernas verk. Störst plats har nog Angelika Falkelings manskläder tagit, upphängda i ett av trapphusen: en gestaltning av manlighetens uppblåsta tomhet?

 

Men även Ida Bakke Kristiansen fyller sitt vindsrum, med en stora svarta upphängda — ja, vad? Tankarna går till både en bautasten och något som lämnats kvar av en dinosaurie på snabbvisit.

Konstruktioner av mekaniska föremål och byggnader, men gjorda av papp och annat mindre hållbart material, som hos Marie Bonfils, samsas med armeringsjärn böjda till estetiskt tilltalande former hos Kalle Enok Lindmark. 

 

 

Yun Chois kartongskulpturer och Tiril Hasselknippes dekonstruerade soffa pekar också på nya sätt att hantera gamla material, medan det finns några verk som (kanske) pekar på mer problematiska aspekter av samtidens liv. 

Martine Sepstrup Jensens foton av den danska idyllen innehåller så mycket bett att en kritisk potential kan skönjas, 

Emil Rønn Andersen antyder ett stelbent konstruerande av naturromantiken och 

Una Margret Arnadottirs video kring hur en människa försöker leka elefant medan (en liten skulptur) av en sådan tittar på bär på komplexa relationer mellan människa och djur. 

Rina Eide Lövaasen verkar referera till Damiens Hirsts djurskulpturer i sin kombination av huvudlöst får, glas och plast

medan Henriette Elsine Hoff Levinsens kopior på Facebook-konversationer bär med sig alla de implikationer kring identitetssökande som den sociala medieexplosionen fört med sig.

Noggrant utplacerade högar av papper (Marie Raffn) och kroppar av organiskt material (Maria Uvelöv) finns också bland rumsgestaltningarna, 

 

 

liksom rymder som antyder en tillvaro fylld av avbrutna uppbrott (Michael Rold).

Johan Eldrot

Mer eller mindre övergivna rum finns det också en hel del av

Yun Choi

Elinor Aurora Aasgaard

Madeleine Åstrand

Daniel Spies

men också minimala målningar lutade mot klädhängare (Levi Mandel). 

 

Och en dräkt med rörelsemotiv kompletteras av såväl skulpturer som foton av en modell som gör dessa rörelser (Sofia Berti Rojas).

Mer traditionella oljemålningar förekommer hos några av eleverna och dessa får nog sägas vara bland de intressantare verken. Johanna Fjaestads tavlor ger rum åt fantasifulla naturlandskap 

 

och Danilo Stankovic utvinner reflektioner kring naturmystik och populärkultur i sina till storleken högst varierande tavlor,

 

medan Daniel Peder Askeland lyckas suggerera drömska tillstånd i sina både tungt mörka och ljust svävande motiv.

 

Och suggestivast av alla är Susanne Johanssons "Bildens växling", de stora polyesterskivor som genom sin placering i en av korridorerna förkroppsligar det bästa i hela denna elevutställning: en vilja att utforska material och rum på ett omväxlande och till stora delar intressant sätt.