Åke Andersson

Åke Andersson har varit en återkommande gäst på Galleri Final i Malmö under ett drygt decennium och ställer under februari månad ut några av sina senaste målningar.

Den närmast fotorealistiska detaljrikedom som den nu i pensionsåldern varande Andersson uppvisar, och som medför att han har en mycket sparsmakad årlig produktion kring 10-15 målningar, är försåtlig.

Man skulle kunna tänka sig att den enbart, eller åtminstone huvudsakligen, bär på en önskan om att komma tingen och människorna så nära som möjligt, i en ambition att "avslöja allt" genom att se allt. Men just det oerhört fingranskande blir till en paradoxal portal till det som finns bortom det sebara, till en existentiell värld där närvaron blir till frånvaro och avstånd.

Det så kallat realistiska genererar en svårfångad "överrealism", som i sant surrealistisk anda  visar (dimensioner av) verkligheten som en mer förnöjd naturalism inte kommer i närheten av.

Titta bara på porträttet av det svenska riksdagshuset, på drift i tomhetens hav — vem kan säga att detta inte visar på den representativa politiska demokratins reella funktion i samtidens globalisering.

Bo Ljung

Bo Ljung, femtioårig konstnär verksam i Stockholm, ställer nu för första gången ut i Malmö, på Galleri Persson.

Galleriets utrymme medger inte att det är Ljungs stora målningar som dominerar, så som man kan se från utställningarna nyligen i Edsvik och Göteborg. Men däremot blir det tydligt hur Ljung arbetar med konsthistorien som en viktig del i sitt skapande.

Modernismens 1900-talsstilar finns rikligt representerade i hans verk, inte som tomma referenser utan som aktiva samtalspartner i ett utforskande av uttrycksmöjligheter i det tidiga 2000-talet.

Men det hindrar inte att även den för-moderna konsthistorien blir till en del i Ljungs rikhaltigt flödande bildvärld, där färgskikten befinner sig i ett fysiskt samspel som motsvarar den historiska kopplingen mellan medeltida eller tidig-moderna inslag och de geometriska formernas mystiska rationalitet.

Att cirkusantydningarna kan spåras i flera bilder är kanske inte en slump, det här är en visuell värld där utropen trängs om utrymmet, och M C Eschers paradoxala geografier blir därför en inte oviktig del i Bo Ljungs konstnärliga repertoar.

 

 

Zhenchen Piu

Den kinesiske konstnären Zhenchen Liu föddes 1976, samma år som Mao avled och kulturrevolutionens mänskliga pris för kommunistpartiets övriga ledare började framstå som orimligt högt. I stället påbörjades en förändring där partiet skulle styra den ekonomiska utvecklingen med hjälp av den västerländska kapitalismens investeringar.

Zhenchen har i sin konstnärliga verksamhet utgått från utvecklingen i Shanghai, den stad som mest tydligt präglats av den globaliserade ekonomins intåg i Kina, med allehanda byggnadsprojekt som manifestationer av Kinas högtflygande planer. Men Zhenchen ser bortom de officiella manifestationerna och upptäcker hur en modernistisk stadsskövling slår mot den kinesiska befolkningen.

Nu finns möjligheten att se några av Zhenchens fotografiska bilder samt videon Under Construction från denna utveckling på biograf Spegeln i Malmö.

Zhenchens blick har en medkännande ton, men också en distans i gestaltningen och en utformning som i tekniken ger intryck av att vara ett resultat av den numera så populära "tilt and-shift"-optiken, något som ger stadsmiljöerna en känsla av modellbyggen — en nog så lämplig kritisk hållning till de kinesiska myndigheternas fortsatta planläggning av samhällsbyggen utan att ta vederbörlig hänsyn till invånarna.

Utställningen pågår till den 27 februari.

Lillemor Rudolf-Hall och Lennart Hall

När 90-årige Lennart Hall och hans 81-åriga livskamrat Lillemor Rudolf-Hall nu ställer ut på Galleri Estetica i Malmö kan man inte annat än vara avundsjuk.

Dels på deras långa gemensamma existens som ett par där privatliv och konstnärlig verksamhet uppenbarligen har låtit sig förenas på ett osedvanligt lyckligt sätt. Dels, och viktigare för en besökare på en utställning, för att deras måleri på ett så kraftfullt och samtidigt skirt sätt lyckas uppvisa mycket av det som måleri kan vara.

Det finns ett klart släktskap mellan deras sätt att med pensel bearbeta duken och båda har en så luftig och fint dragen penselföring att man nästan inte tror att något sådant är möjligt.

Men det finns också mer eller mindre subtila skillnader.

Lillemor har en stundtals mörkare ton

 

medan Lennart genomgående har en ljusare färgton och en inte fullt så färgsatt duk.

Luften som det centrala elementet betonades också vid den korta presentation som gavs vid lördagens vernissage

och Esteticas ägare Jerker Göransson lyfte också fram hur han under hela galleriets trettioåriga existens haft Lillemors och Lennarts verk som gäster — fullt förståeligt.

Vernissagedagen välsignades också med ett väder som på ett kongenialt sätt samspelade med måleriet: hög luft och blå himmel gjorde att gränsen mellan konst och verklighet på ett magiskt sätt försvann.

Noora och Kimmo Schroderus

På Galleri 21 i Malmö finns nu möjligheter att se skulpturer i det mindre formatet, framställda av Noora och Kimmo Schroderus.

Medan Kimmos verk trots sin genomgående större storlek är skalenliga modeller, skapade inför en eventuell möjlighet att realisera dem i fullskala (vilket kan innebära 5-8 meter stora verk)

är Nooras av det mindre formatet — realiseringar av de förminskning hon genomfört av verktyg och figurer som har en förebild i verkligheten.

På så sätt blir den gemensamma utställningen en form av dialog präglad av en andhämtning där vissa verk blir till storleksmässigt mindre versioner av något som existerar,

annat är mindre versioner av sådant som skulle kunna existera.

 

Och skulle man kunna se en genusdiskussion i detta: där kvinnan gör verkligheten mindre i en tradition av han(d)terbart konstskapande har mannen de storslagna visionerna, ännu inte förverkligade?

Nooras dockhus längst in i galleriet, uppradade som i en arkitekt-utställning 

och mjukisversioner av hårda verktyg i det mindre rummet ut mot gatan ramar på ett slående sätt in denna högst tankeväckande utställning.

Marianne Andersson

Marianne Andersson presenterar med utställningen Enavalladeandra en lustfylld uppsättning bilder av ansikten, kroppar och gester, präglade av ett form- och färgspel som får betraktaren att länge stanna vid de två väggarna.

Ända in till veckan före lördagens vernissage har bildimpulserna kommit till Andersson, som också ägnat avsevärd tid till att kombinera bilder till den upphängning som nu finns till beskådande på Galleri Ping-Pong i Malmö.

Och även om konstnären har en tydlig uppfattning om hur de olika bilderna, eller man kanske ska säga de olika delarna av den stora och sammanhängande bilden, bäst utformas, så finns här inget förenklat pussel att lägga som betraktare.

Vissa inslag, placeringar av specifika uttryck i färger eller former på vissa positioner eller fördelningen mellan det målade och den bakomliggande väggen kan skapa associationer, men då mer i ett flöde av egna känslor, tankar och minnen. Här finns inget givet, i det som vid en första anblick kan förefalla vara en enkel (möjligen även naiv) bildvärld ges utrymme för det egna medskapandet.

Enavalladeandra är värd att återvända till.

Yngve Holen

I norrmannen Yngve Holens utställning Parasagittal Brain på Johan Berggren Gallery i Malmö får vi se en stor mängd vattenkokare kapade till hälften av sin vanliga storlek.

Vad ska det betyda? Liksom i så mycket annan konst under de senaste hundra åren är det inte helt givet vad föremålen ska syfta på, inte ens när de är föreställande/figurativa. En självklar koppling mellan tecknet och betydelsen har, om den någonsin funnits, försvunnit under modernitetens utveckling.

Så kan man säga något om vad dessa halva vattenkokare betyder?

I galleriets presentation av Holen (född 1982) anges att halveringen hänvisar till hans intresse för den mänskliga hjärnans uppdelning i två hälfter, med skilda funktioner. Det sagittala planet är i anatomin den linje som skiljer den vänstra från den högra delen och de parasagittala är de plan som är parallella till det sagittala — med den i det här fallet vidare betydelsen av tvekan, det som inte är definierat.

Kan man då säga att vattenkokarna och det handfat som också delats i hälften och blivit till fruktfat, tillsammans med de bilder som finns på väggarna av konstnärens frukost, betyder en tvekan inför vanligtvis så självklara fenomen som ätandet och vår fysiologiska existensgrund?

Själv ser jag mer det lustfyllda i föremålen, en insikt om allt det som finns dolt inom eller bakom det uppenbara, i en omedelbarhet som ett estetiskt förhållningssätt till vardagstingen kan uppenbara och en funktionsomvandling som öppnar upp möjligheter i det egna livet — även om man inte vill såga sönder sin dagligen använda vattenkokare.