Lars Lerin

Lars Lerins akvarellmålningar är något av det mest populära som svensk konst har att visa upp för tillfället. Varhelst målningarna visas slås det publikrekord och de goda omdömena gäller inte bara konsten, Lerin själv möts med en värme som det är få konstnärer förunnat att få från den stora allmänheten.

Vilket inte på något sätt är märkligt, hans målningar har under ett trettiotal år visat upp en kolorit och iakttagelseförmåga som på ett framstående sätt står i samklang med hans strålande förmåga att få den stundtals svårhanterbara tekniken att på ett tillsynes obesvärat sätt frambringa hans naturmotiv.

När Lerin nu presenterar sin nya utställning En viss mängd ljus på Malmö Konstmuseum (till och med den 27 maj) finns givetvis hans till mästerskap drivna tekniska skicklighet till beskådande, men här finns även några nya ingredienser som på ett mycket fruktbart sätt visar på Lerins förmåga att fortfarande utvecklas som konstnär (till yttermera visso hjälp av en lokal som verkar vara skapad för att hysa hans målningar, med ett fantastiskt ljusinsläpp).

Det finns en kraftfull blandning av realism och en romantisk ton i målningarna som närmast för tankarna till de skickligaste oljemålarna. 

Lerin förmår att fånga verklighetens små nyanser med sina akvareller, men också att ge dem en stämningsfull tyngd som sällan finns hos andra akvarellister — beroende som man är av att med tekniken ta bort det ljus som det vita papperet reflekterar och inte lägga till färg som i oljemålning. När Lerin nu visar upp ett stort antal målningar med både stads- och naturmotiv häpnar man som betraktare över hans förmåga att få akvarellen att ge en ton motsvarande oljemålningen.

Men det är inte bara den teknikspecifika lystern som imponerar. Lerin har också arbetat in ett i intellektuell mening reflekterande drag i huvuddelen av verken. Dels genom att i flera av dem anspela på redan tidigare kända verk, inte minst filmer. Så finns till exempel Werner Herzogs Nosferatu från 1979 med som inspiration till en av de stora och mörka målningarna, 

men här finns också en parafras på Alfred Hitchcocks Rear Window/Fönstret år gården från 1954. 

Dels genom att i många av bilderna ha infogat egna anteckningar för att, som han själv säger, uttrycka det som bilden i sig inte kunde säga.

Ännu intressantare är att Lerin i många av de andra verken "målat in" själva betraktandesituationen i målningen. Han har själv berättat hur han vid besök på naturhistoriska museer blivit fascinerad av själva presentationsformen, där djuren och naturen placerats inom en sorts glas och ram i montrar. 

Tillsammans med hans egen fascination inför naturen och ambitionen att skapa en egen sorts naturlära, baserad inte på en linnéansk systematik utan på färg och form, kom han att se möjligheten i att avbilda den spegling av åskådaren och omgivningen som glasmontern i museet presenterade.

Därför finns nu i Lerins verk, om man tittar noga, betraktarens egen värld med som en del av verket, en alldeles briljant tanke som han på ett strålande sätt har lyckats gestalta i sina målningar.

Inte underligt att man kan bli inspirerad att själv försöka sig på en "Lerinare" vid en vandring genom de naturhistoriska delarna av Malmöhus slott, där konstmuseet är placerat.

Se här intervju från utställningen i Borås tidigare i år.