Yrkes-SM i Malmö

Yrkes-SM har satt igång i Malmö. Det är femte gången som detta arrangemang går av stapeln och det är ett samarbete mellan bland andra arbetsmarknadens parter med syfte att locka sökande till de yrkesutbildningar som finns på gymnasieskolorna. 

Bland invigningstalarna fanns förre skolminsistern Ibrahim Baylan och TV-kände Ola Selmén var konferencier.

 

Under tre dagar ska ungdomar från hela landet tävla i 23 olika yrken som exempelvis florist, plåtslagare eller frisör. 

 

På fredag avgörs tävlingarna och vinnarna skickas vidare till Yrkes-VM.

 

 

Inom flera yrken finns också möjlighet att pröva på hur det skulle vara att jobba inom området, till exempel som hamnarbetare, och trängseln var stundtals stor vid ingången till MalmöMässan.

 

Alnarpsdagen 2012

Alnarp firar i år 150 år som forsknings- och utbildningsinstitution. 

 








 

Årets Alnarpsdag var full av aktiviteter och med ett lagom varmt försommarväder var det en fröjd att tillbringa eftermiddagen där.

Kända skåningar säljer Faktum

Under lördagen var ett helt gäng nya försäljare av tidningen Faktum ute i Skåne och mötte lördagsflanerare.

Bland de nya på jobbet i Malmö kunde märkas konstnären Åke Arenhill (82 år ung)




Sydsvenskans sportchef Anja Gatu



samt Malmöpolitikens starke man Ilmar Reepalu.

Madeleine Pyk

På Galleri Persson i Malmö är söndagen den sista utställningsdagen för säsongen och sista dagen att se de verk av Madeleine Pyk som hängt där i tre veckor.

Det var den numera 78-åriga konstnären som själv undrade om inte galleriägare Lasse Persson hade lust att presentera några nya målningar hon gjort — vilket han naturligtvis inte tackade nej till.

Pyk har under ett drygt halvsekels verksamhet gjort sig känd för sitt självbiografiskt präglade och färgrika måleri, vilket gjort henne till en av de mest uppskattade svenska konstnärerna.

De karaktäristiska figurerna, med ansiktsformer som befinner sig nära Pyks eget utseende och har förbindelser till både hennes uppväxt och mer samtida upplevelser, har en härlig direkthet och humoristisk iakttagelseförmåga. Här finns också en delvis annan färgsättning än i hennes mest kända målningar, en sandfärgad bakgrund som på ett utmärkt sätt samspelar med de mer färgsprakande inslagen i motiven.

Men här finns också några mörkare bilder daterade 1961, skapade under en period med en tyngre livssituation. Men som den skickliga konstnär Pyk är blir dessa grafiska blad ändå till en imponerande gestaltning med drag av Juan Miros bildvärld.

Och i de mer kända typerna av målningar hon nyligen gjort finns det även drag av Chagalls fantasiflykter, men utformade på ett sätt som omisskännligt bär Pyks signatur.

 

Och man ska inte glömma bort hennes målade, totemliknande föremål.

Lars Lerin

Lars Lerins akvarellmålningar är något av det mest populära som svensk konst har att visa upp för tillfället. Varhelst målningarna visas slås det publikrekord och de goda omdömena gäller inte bara konsten, Lerin själv möts med en värme som det är få konstnärer förunnat att få från den stora allmänheten.

Vilket inte på något sätt är märkligt, hans målningar har under ett trettiotal år visat upp en kolorit och iakttagelseförmåga som på ett framstående sätt står i samklang med hans strålande förmåga att få den stundtals svårhanterbara tekniken att på ett tillsynes obesvärat sätt frambringa hans naturmotiv.

När Lerin nu presenterar sin nya utställning En viss mängd ljus på Malmö Konstmuseum (till och med den 27 maj) finns givetvis hans till mästerskap drivna tekniska skicklighet till beskådande, men här finns även några nya ingredienser som på ett mycket fruktbart sätt visar på Lerins förmåga att fortfarande utvecklas som konstnär (till yttermera visso hjälp av en lokal som verkar vara skapad för att hysa hans målningar, med ett fantastiskt ljusinsläpp).

Det finns en kraftfull blandning av realism och en romantisk ton i målningarna som närmast för tankarna till de skickligaste oljemålarna. 

Lerin förmår att fånga verklighetens små nyanser med sina akvareller, men också att ge dem en stämningsfull tyngd som sällan finns hos andra akvarellister — beroende som man är av att med tekniken ta bort det ljus som det vita papperet reflekterar och inte lägga till färg som i oljemålning. När Lerin nu visar upp ett stort antal målningar med både stads- och naturmotiv häpnar man som betraktare över hans förmåga att få akvarellen att ge en ton motsvarande oljemålningen.

Men det är inte bara den teknikspecifika lystern som imponerar. Lerin har också arbetat in ett i intellektuell mening reflekterande drag i huvuddelen av verken. Dels genom att i flera av dem anspela på redan tidigare kända verk, inte minst filmer. Så finns till exempel Werner Herzogs Nosferatu från 1979 med som inspiration till en av de stora och mörka målningarna, 

men här finns också en parafras på Alfred Hitchcocks Rear Window/Fönstret år gården från 1954. 

Dels genom att i många av bilderna ha infogat egna anteckningar för att, som han själv säger, uttrycka det som bilden i sig inte kunde säga.

Ännu intressantare är att Lerin i många av de andra verken "målat in" själva betraktandesituationen i målningen. Han har själv berättat hur han vid besök på naturhistoriska museer blivit fascinerad av själva presentationsformen, där djuren och naturen placerats inom en sorts glas och ram i montrar. 

Tillsammans med hans egen fascination inför naturen och ambitionen att skapa en egen sorts naturlära, baserad inte på en linnéansk systematik utan på färg och form, kom han att se möjligheten i att avbilda den spegling av åskådaren och omgivningen som glasmontern i museet presenterade.

Därför finns nu i Lerins verk, om man tittar noga, betraktarens egen värld med som en del av verket, en alldeles briljant tanke som han på ett strålande sätt har lyckats gestalta i sina målningar.

Inte underligt att man kan bli inspirerad att själv försöka sig på en "Lerinare" vid en vandring genom de naturhistoriska delarna av Malmöhus slott, där konstmuseet är placerat.

Se här intervju från utställningen i Borås tidigare i år.

Årsutställning 2012 på Konsthögskolan i Malmö

Årsutställningarna på Konsthögskolan i Malmö är ett givande tillfälle att inte bara få en inblick i vad man sysslar med på denna numera högt respekterade institution utan också för att få en försmak av vad som kommer att vara en central del i det svenska (och nordiska, många av eleverna kommer från grannländerna) konstlivet under kommande decennier — samt att se vilka tendenser och trender som är starka just nu bland yngre konstnärer vilket, tillsammans med att följa den livliga utställningsverksamheten på Malmös gallerier, man som intresserad lekman får en god överblick av.

 

En sak som är tydlig handlar om vad som räknas som konstnärligt material. Kartonger, armeringsjärn och stora polyesterplattor är numera mer vanligt förekommande än det traditionella oljemåleriet. Och videoinstallationer av olika slag har ju sedan länge invaderat konsthallar och museer, även dessa är rikligt förekommande på Konsthögskolan.

Varför är det så? En aspekt av denna utvidgning av materialet är att man på detta sätt breddar konstens tid och rum: den rörliga bilden utspelas under sin egenkonstruerade tid och de tredimensionella föremålen upptar ju rummet på ett helt annat sätt än den tvådimensionella duken. Därför blir också konsten idag till stora delar installationer med möjligheter för betraktaren att ta sig runt verken — och kanske också, beroende på konstnärens grad av öppenhet, att kritiskt förhålla sig till dem och deras tillkomstprocess.

Konsthögskolans fem våningsplan är under den drygt två veckor långa utställningsperioden (sista dagen är den 27 maj) fylld av elevernas verk. Störst plats har nog Angelika Falkelings manskläder tagit, upphängda i ett av trapphusen: en gestaltning av manlighetens uppblåsta tomhet?

 

Men även Ida Bakke Kristiansen fyller sitt vindsrum, med en stora svarta upphängda — ja, vad? Tankarna går till både en bautasten och något som lämnats kvar av en dinosaurie på snabbvisit.

Konstruktioner av mekaniska föremål och byggnader, men gjorda av papp och annat mindre hållbart material, som hos Marie Bonfils, samsas med armeringsjärn böjda till estetiskt tilltalande former hos Kalle Enok Lindmark. 

 

 

Yun Chois kartongskulpturer och Tiril Hasselknippes dekonstruerade soffa pekar också på nya sätt att hantera gamla material, medan det finns några verk som (kanske) pekar på mer problematiska aspekter av samtidens liv. 

Martine Sepstrup Jensens foton av den danska idyllen innehåller så mycket bett att en kritisk potential kan skönjas, 

Emil Rønn Andersen antyder ett stelbent konstruerande av naturromantiken och 

Una Margret Arnadottirs video kring hur en människa försöker leka elefant medan (en liten skulptur) av en sådan tittar på bär på komplexa relationer mellan människa och djur. 

Rina Eide Lövaasen verkar referera till Damiens Hirsts djurskulpturer i sin kombination av huvudlöst får, glas och plast

medan Henriette Elsine Hoff Levinsens kopior på Facebook-konversationer bär med sig alla de implikationer kring identitetssökande som den sociala medieexplosionen fört med sig.

Noggrant utplacerade högar av papper (Marie Raffn) och kroppar av organiskt material (Maria Uvelöv) finns också bland rumsgestaltningarna, 

 

 

liksom rymder som antyder en tillvaro fylld av avbrutna uppbrott (Michael Rold).

Johan Eldrot

Mer eller mindre övergivna rum finns det också en hel del av

Yun Choi

Elinor Aurora Aasgaard

Madeleine Åstrand

Daniel Spies

men också minimala målningar lutade mot klädhängare (Levi Mandel). 

 

Och en dräkt med rörelsemotiv kompletteras av såväl skulpturer som foton av en modell som gör dessa rörelser (Sofia Berti Rojas).

Mer traditionella oljemålningar förekommer hos några av eleverna och dessa får nog sägas vara bland de intressantare verken. Johanna Fjaestads tavlor ger rum åt fantasifulla naturlandskap 

 

och Danilo Stankovic utvinner reflektioner kring naturmystik och populärkultur i sina till storleken högst varierande tavlor,

 

medan Daniel Peder Askeland lyckas suggerera drömska tillstånd i sina både tungt mörka och ljust svävande motiv.

 

Och suggestivast av alla är Susanne Johanssons "Bildens växling", de stora polyesterskivor som genom sin placering i en av korridorerna förkroppsligar det bästa i hela denna elevutställning: en vilja att utforska material och rum på ett omväxlande och till stora delar intressant sätt.