7 fönster 7 konstnärer

På Galleri 21 i Malmö ställer just nu sju nyutexaminerade textilkonstnärer från HDK i Göteborg ut i de sju fönstren under titeln Vi och ni som undrar varför. Att det är en fönsterutställning innebär att det går att titta på deras verk dygnet runt vilket gör det extra intressant ljusmässigt eftersom både planerade och plötsligt uppdykande ljuskällor påverkar betraktarens upplevelser av textur och form — något som blir extra betydelsefullt i den här utställningen. Frågor om identitet, kropp och kön/genus finns hos de flesta av utställarna, men även ett intresse för att undersöka vad det konstnärliga material man valt att arbeta med kan skapa för möjligheter och uttryck.

Några av konstnärerna har valt att arbeta med stora scenografiska miljöer. Klara Berge har velat att med den vävda tråden i samspel med skuggor och projicerade bilder forma minnesrum i Jag vill minnas dina minnen, en intention som suggereras fram på ett skickligt sätt och där betraktandet utifrån blir till en subtil sinnesförnimmelse — men också lockar till att vilja gå in i de svävande utrymmena.

 

Något liknande finns i Nanaka Adachis video baserad i projektet Hemma-borta-hem, men genom att vara en inspelning visad på en liten skärm i ett fönster blir det dels lite svårt att riktigt se vad som sker (vilket möjligen är ett sätt att skärpa betraktarens sinne), dels skulle man ha velat vara fysiskt närvarande vid en föreställning där skuggspel, dans och textila fält verkar samspela på ett sätt som ser spännande ut men, i denna form, är lite ogripbart.

Ida Andersson använder sig i Molnen som kunde varit snö av vita elastiska tyger, vilka skapar en dynamisk plastik som Andersson själv ser som barndomens möjlighetsskapande fantasivärld. Själv hittar jag nog även den sönderrivna idyllen och hoten i skuggorna, som vore vi uppe på en torkvind där stora sjok av lakan bär på oformliga hemligheter.

 

Anni Foglert arbetar i en lite mindre skala i Så långt inuti, näst intill borta, där det kroppsliga blir mycket framträdande, men även här finns minnen och identitet närvarande i materialen metall och textil — hårda och sköra men båda förgängliga.

Kroppen blir än tydligare i Kristina Skantzes fragment: ögon i smyckeskrin, galgupphängda ben och fötter på ensam vandring. Att placera dessa kroppsdelar  som vore de utställda i ett skyltfönster för försäljning betonar Skantzes önskan att använda Den som har mest när den dör vinner som en gestaltning av ägande och trygghet i förhållande till den egna identiteten.

Den skakiga identiteten finns väl gestaltad i de två återstående fönstren. Elina Nilsson använder sig i Apparently Obscure av textila dubbelexponeringar, av sig själv samt personer ur norsk black metal, på ett sätt som både hittar föränderligheten i identitetsmarkörer och avslöjar bråddjup i den psykologiska konstruktionen av människan.

Och Pia Österlind låter sitt hår bli det som ger och gestaltar identiteten i fem självporträtt, kallat Jag Pia, där den mest slagkraftiga bilden får det textila materialet att bli en slöja som ger håret fritt spelrum.

Malmö är första anhalten för denna mycket slagkraftiga utställning, tanken är att ställa ut i de orter där konstnärernas växt upp. På Galleri 21 är man kvar till och med nyårsafton.