Under tolv månader hösten
1977 till hösten 1978 fanns i Malmö en högst osannolik scen för den punk/new
wave-musik som vid denna tid tog musikindustrin med storm.
En tondöv fastighetsentreprenör
fick tag på en billig lokal på Föreningsgatan och med känsla för vad som låg i
tiden (och goda tips från bandbokare) skapades Dad’s Dancehall. Där uppträdde
under ett år bland annat Ramones, The Jam, The Clash, Patti Smith, Elvis
Costello, Runaways, Tom Robinson, Boomtown Rats och (inte minst) Blondie med
fixstjärnan Debbie Harry.
Hon pryder också omslaget till
boken om detta sanslösa år, No Action, som igår presenterades på Folk å Rock i
Malmö, skivbutiken som nu också är en högst livaktig (och liten) scen för de nutidens
musiker som inte bara håller till på de stora arenorna.
För det var ju punkens och new
wave-bandens poäng, att vara en reaktion på det som blivit gigantismen inom
musikindustrin, där band som Led Zeppelin, Yes och Pink Floyd fyllde arenor med
sin skickligt producerade musik men inte hade någon kontakt med den mångtusenhövdade
publiken.
Många av de etablerade recensenterna
hade i början svårt att acceptera de nya bandens skrälliga och, i deras tycke,
onyanserade musik, men liksom i den svenska musikrörelsen fanns här en önskan
om att uttrycka en energi och livskänsla som arenabanden inte (längre) hade
samt att ha en direktkontakt med sin publik.
I No Action skriver Sven
Lindström engagerat och initierat om ägaren till Dad’s Dancehall, Broni Mühl,
och hans väg till att introducera denna musik för Malmöborna. Dessa kom dock
inte i någon högre utsträckning (om det inte var Magnus Uggla som uppträdde)
och därför blev perioden för punkscenen på Föreningsgatan så kort.
No Action presenterar
historien på ett attraktivt sätt med många bilder från året (bildresearch Kjell
Magnusson, grafisk formgivning Petter Lönegård) och recensioner från
Sydsvenskan, Kvällsposten, Skånska Dagbladet och andra — som läsare får man en bra
känsla av händelserna. Det hade varit intressant att få mer information om hur
andra nöjesställen i stan hanterade denna uppstickare som, även om det inte
blev en ekonomiskt god affär, ändå satte det sömniga Malmö på den internationella
musikkartan. Intervjuer med några av de som uppträdde då hade också varit kul.
Men sammantaget en
informativ, bildmässigt rik och givande bok om en period i Malmös musikhistoria
som är väl värd att lyfta fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar