Anna Maria Maiolino och Poul Gernes

I dag har sommarens utställningar på Malmö Konsthall haft vernissage. Det är två inflytelserika, men kanske inte så allmänt välbekanta, konstnärer som intar scenen, båda med ett starkt socialt och kulturdemokratiskt patos.

Anna Maria Maiolino är född i Italien men sedan ungdomsåren bosatt och verksam i Brasilien, där hon räknas som en av de mest betydande av de moderna konstnärerna.










Maiolino arbetar mycket medvetet med det kroppsliga som motiv och uttryck och under pressvisningen var hon tydlig med att påpeka sitt släktskap, men inte tillhörighet, till konkretismen, en rörelse som med start under mellankrigstiden arbetade med att föra den formmedvetna konsten bort från ett symboliskt innehåll och i stället betonade det som det konstnärliga uttrycket rent faktiskt var: det materiella, oberoende av om det var färg, betong, lera eller trä.

Maiolino har arbetat med en uppsjö material (även foto och film) samt även tillfört en modernitetsdiskussion med uppmärksamheten riktad inte minst mot genusaspekter. Hennes obrända lerskulpturer eller glas- och pappersformer har i många fall pekat på kroppsöppningarnas betydelse i den mänskliga kulturen, i konstruktionen av subjektivitet och identitet: vilka element utifrån inkorporeras (och hur) i (den samhälleliga) kroppen, vad stöts ut och hur.














Detta är också påtagliga inslag i utställningen i Malmö, en första retrospektiv på europeisk mark av Maiolinos verksamhet, som hade sin start i Spanien i höstas.
















Det stora utrymmet i konsthallen upptas av dansken Poul Gernes, som under sitt drygt femtioåriga konstnärskap kom att bli en betydelsefull inspiratör, inte minst inom konstskolorna i Norden.














Han arbetade fram till sin död 1996 med den stora och färgrika konsten, både i målningar, installationer och offentliga utsmyckningar. 36 år gammal startade han 1961 Den Eksperimenterende Kunstskole (gemenligen kallad Eks-skolan) vars syfte var att arbeta med ett utforskande av konstens möjligheter utan att vara låst vid akademiska traditioner.

Liksom Maiolino arbetade Gernes med de grundläggande formerna i sin konstnärliga verksamhet.













Men också i de offentliga utsmyckningar som han kom att ägna allt mer tid åt de sista decennierna är det tydligt hur hans demokratiska syn på konstens funktion formar hans eget arbete och Gernes har haft ett stort inflytande på den danska kulturen och synen på konstens sociala dimensioner.