På Galleri 21 i Malmö ställer just nu sju nyutexaminerade
textilkonstnärer från HDK i Göteborg ut i de sju fönstren under titeln Vi och ni som undrar varför.
Att det är en fönsterutställning innebär att det går att titta på deras verk
dygnet runt vilket gör det extra intressant ljusmässigt eftersom både planerade
och plötsligt uppdykande ljuskällor påverkar betraktarens upplevelser av textur
och form — något som blir extra betydelsefullt i den här utställningen. Frågor
om identitet, kropp och kön/genus finns hos de flesta av utställarna, men även
ett intresse för att undersöka vad det konstnärliga material man valt att
arbeta med kan skapa för möjligheter och uttryck.
Några av konstnärerna har valt att arbeta med stora
scenografiska miljöer. Klara Berge har velat att med den vävda tråden i samspel
med skuggor och projicerade bilder forma minnesrum i Jag vill minnas dina
minnen, en intention som suggereras fram på ett skickligt sätt och där
betraktandet utifrån blir till en subtil sinnesförnimmelse — men också lockar
till att vilja gå in i de svävande utrymmena.
Något liknande finns i Nanaka Adachis video baserad i
projektet Hemma-borta-hem, men genom att vara en inspelning visad på en liten
skärm i ett fönster blir det dels lite svårt att riktigt se vad som sker
(vilket möjligen är ett sätt att skärpa betraktarens sinne), dels skulle man ha
velat vara fysiskt närvarande vid en föreställning där skuggspel, dans och
textila fält verkar samspela på ett sätt som ser spännande ut men, i denna
form, är lite ogripbart.
Ida Andersson använder sig i Molnen som kunde varit snö av
vita elastiska tyger, vilka skapar en dynamisk plastik som Andersson själv ser
som barndomens möjlighetsskapande fantasivärld. Själv hittar jag nog även den
sönderrivna idyllen och hoten i skuggorna, som vore vi uppe på en torkvind där
stora sjok av lakan bär på oformliga hemligheter.
Anni Foglert arbetar i en lite mindre skala i Så långt
inuti, näst intill borta, där det kroppsliga blir mycket framträdande, men även
här finns minnen och identitet närvarande i materialen metall och textil — hårda
och sköra men båda förgängliga.
Kroppen blir än tydligare i Kristina Skantzes fragment: ögon
i smyckeskrin, galgupphängda ben och fötter på ensam vandring. Att placera
dessa kroppsdelar som vore de
utställda i ett skyltfönster för försäljning betonar Skantzes önskan att
använda Den som har mest när den dör vinner som en gestaltning av ägande och
trygghet i förhållande till den egna identiteten.
Den skakiga identiteten finns väl gestaltad i de två
återstående fönstren. Elina Nilsson använder sig i Apparently Obscure av
textila dubbelexponeringar, av sig själv samt personer ur norsk black metal, på
ett sätt som både hittar föränderligheten i identitetsmarkörer och avslöjar
bråddjup i den psykologiska konstruktionen av människan.
Och Pia Österlind låter sitt hår bli det som ger och
gestaltar identiteten i fem självporträtt, kallat Jag Pia, där den mest
slagkraftiga bilden får det textila materialet att bli en slöja som ger håret
fritt spelrum.
Malmö är första anhalten för denna mycket slagkraftiga utställning,
tanken är att ställa ut i de orter där konstnärernas växt upp. På Galleri 21 är
man kvar till och med nyårsafton.
