Den engelske konstnären Mike Nelson har gjort sig känd för sina installationer där betraktaren blir en vandrare som går genom hans labyrintiska verk. Under de senaste tjugo åren har hans rumsliga konstruktioner rönt stor uppmärksamhet och bland annat inneburit att han deltog i Venedigbiennalen förra året. Verken brukar närma sig scenografiska konstruktioner, rum där det känns som att någon alldeles nyss lämnat det och att man som besökare är den som fullbordar platsen.
När nu Nelson presenteras på Malmö Konsthall är det följaktligen inte med ett i förväg komplett verk, ditforslat och upphängt. Det handlar i stället om en konstruktion på annat sätt. Verket är producerat på plats, i den del av konsthallen som vetter ut mot Magistratsparken och Malmö Opera, med ambitionen att göra hela produktionsprocessen synbar. Verket är inte heller komplett vid vernissagen utan kommer att färdigställas under utställningsperioden. Och när denna är slut är tanken att verkets delar ska kunna användas som element i andra konstruktionen i det offentliga rummet, i Malmö eller någon annanstans.
Som utställningens titel anger består den av 408 ton ofullständig geometri, ett fält av gjutna betongformer, var och en med en vikt på 72 kilo, utlagda på konsthallens golv i ett mönster som också tar hänsyn till trägolvets bärkraft.
Konsthallschefen Jacob Fabricius (som önskat presentera Nelson ända sedan han började på konsthallen) var under pressvisningen mycket angelägen om att betona det stora och tunga arbete som krävts för att bygga utställningen, stundtals så mycket att meningen med utformningen hamnade i bakgrunden (i linje med de högbudgetfilmer där producenterna mest pratar om hur stort och påkostat allting är, inte om filmen har en berättelsemässig bärighet).
Den tystlåtne men ordrike (vilket kan låta som en omöjlig kombination, men var högst verklig) Nelson förklarade dock själv sin ambition med både den öppna och oavslutade produktionsprocessen samt varför mönstret hänvisar till både en orientalisk dekorationstradition med religiösa grunder och den västerländska modernismen där en detaljrikedom förenas med helhetens renhet.
På frågor om den politiska dimensionen hänvisade han till att han för tiotalet år sedan kanske hade en tydligare politisk aspekt i föreningen av västerländska och muslimska element, men att han nu inte betonade detta eftersom världen och relationerna förändrats så kraftigt under det senaste decenniet.
Han inbjöd också till att vandra i verket, vilket ett flertal av de närvarande också gjorde. Som Nelson påpekade, "det är ju bara betong".
 |
| redan flagnat? |
Vernissage är det i morgon, den 17 augusti, och utställningen varar till och med den 21 oktober.
