Zombisar på Konserthuset

Skräckfilmspremiär på Konserthuset i Malmö i kväll — och zombisarna invaderade.

Best in Show: servitris som gestaltning av kvinnlig utarbetad arbetarklass.

Dag 229, 2014: Verklighetens väsen

Zombie-sminkning

Nördcafé på Form/Design Center i Malmö en regnig onsdagkväll — vad kan väl vara lämpligare än att ägna den åt zombies?

 

 

 

Eventarrangörerna Briza maxima hade bjudit in sminkören och perukmakaren Mikaela Artén från Malmö Stadsteater till en praktiskt demonstration av hur en zombiemask kan läggas. 

En 1700-talsinspirerad mask som på erfarna lajvaren Sofia Lindén på ett paradoxalt sätt blev både vacker och skrämmande.

 

 

Briza maxima arrangerar också den 6 oktober en Zombie-long i samband med föreställningen Gengångare & Zombies på Intiman, en helkväll med publiken  som levande döda.

En gång i tiden styrda av magiker i kulturer som kristna såg på med en blandning av förakt och rädsla, sedan en bild av västerlandets kärnvapenhot och konsumtionsraseri är zombien nu en hemtam varelse med både gosestämpel i utställningar riktade till barn och någon som ungdomsgenerationen kan känna igen såväl sitt eget globala främlingskap och sin mer vardagliga efter-festen-känsla i.

Zombies som gosedjur

Spridningen av zombiesmittan är onekligen ett intressant kulturfenomen.

 

Från att ha varit en i många bemärkelser främmande voodookulturs religiösa figur blev zombien för snart 45 år sedan en varelse som kom att utgöra en potentiellt samhällskritisk aspekt inom skräckfilmsgenren, mycket tack vare George A. Romeros insats (han kommer förresten till Fantastisk Film Festival i Lund i slutet av nästa månad). 

Men fortfarande var det en skräckens figur, inte alls sensuell som en annan levande död, den blodsugande vampyren.

 

Men nu är zombien ett gosedjur som man tar med småbarnen för att titta på!

 

I alla fall i Malmö, där konstgalleriet KRETS nu har en utställning med resultaten av en tredagars workshop man haft i att göra zom-bisar. Och be-bisarna (eller kanske de som är lite äldre) verkar i varje fall tycka att dessa versioner av tyg och papier-maché är gosiga.

 

 

Men man kanske inte ska bli förvånad: dinosaurier har ju sedan länge varit bästa kompisar med den yngsta generationen. Så går det kanske när de mänskliga förebilderna är mer fruktansvärda än de odjur som skapats för att skrämmas oss till lydnad.