Mozarts Trollflöjten blev
populär hos stora delar av den svenska befolkning som annars aldrig lyssnar på
opera genom Ingmar Bergmans film från 1974. Kärlekens förmåga att bryta igenom
intoleransens och maktens bojor präglar verket, som hade premiär bara ett par
månader före Mozarts död 1791.
 |
| regissör Tamás Ascher |
Nu sätts Trollflöjten upp igen, den här gången på Malmö Opera
och med ett ungerskt team som huvudansvariga för den konstnärliga utformningen.
Teaterregissören Tamás Ascher, som ungefär vart femte år sätter upp en opera
men annars är mest känd som regissör av Tjechov och den absurda teaterns
giganter, får här den stora paletten att måla med, vilket märktes tydligt vid
torsdagens pressvisning av vissa delar av Trollflöjtens slutdel.
Taminos och Paminas förening, trots försöken från Nattens
drottning att hindra kärleken, ser ut att kunna bli praktfulla och spektakulära
inslag, medan det mer är humor och burlesk som präglar scenen när Papagena och
Papageno återses.
Och operans chefdirigent Leif Segerstam leder orkestern med både känslig och säker hand.
Färgrikedom och livfullt utspel till trots så saknar en
filmintresserad den växling av perspektiv och rörelse i rummet som är så svår
att genomföra på teaterscenen och speciellt operan.
Det blir mycket av att stå
centralt på scenen och sjunga ut mot publiken på traditionellt sätt. Men den tre timmar och tjugo minuter långa Trollflöjten kommer ändå säkert att bli en minnesvärd föreställning.
