Den Lettiska Samlingen

I kväll invigs en utställning med konst från Lettland på Malmö Konstmuseum, kallad Den Lettiska Samlingen.

foto från utställningens invigning 1939

Ursprungligen visades dessa verk med början hösten 1939.

De donerades till Malmö under den period då Lettland styrdes av en militärdiktatur, i syfte att visa på den lettiska nationella särprägeln, alltså som en del i den politiska mobiliseringen före och under kriget. Samlingen kom sedan att kompletteras under ett antal år, in i den sovjetiska tiden.

Inga Lace, en av utställningens kuratorer

Varför visa detta nu? Ett skäl är att i en tid med nationalistiska strömningar lyfta fram vad det är som hävdas vara unikt för ett visst land – och kanske upptäcka att det inte är så unikt (landskap, porträtt, lokala miljöer osv) som konservativa politiska krafter velat påstå.

Ett annat, i detta fallet, är också att upptäcka de konsthistoriska skatter som finns gömda i konstmuseets samlingar. För här finns många skickligt gjorda målningar.

På utställningen finns också verk av nio samtida konstnärer från länderna runt Östersjön, som genom att under en längre tid fått ta del av samlingen, kunnat ge sina egna repliker på det som utformades för närmare hundra år sedan.

Konststipendieutdelning

Stipendieutdelning i eftermiddag på Malmö konstmuseum. 

Ur Ellen Trotzigs fond, Aase & Richard Björklunds fond och Emil Olssons minnesfond delades sammanlagt drygt 2.8 miljoner ut till 22 stipendiater. Här är (de flesta av dem) i museets trappa.

Ann Böttcher får stort stipendium

Idag delades det nionde stipendiet, ett av Sveriges största, från Barbro och Holger Bäckströms fond ut på Malmö Konstmuseum.

Motagare är Malmöbaserade Ann Böttcher som arbetar med teckning, installationer, arkivmaterial och textil. Hon erhöll 350 000 kronor för en konst där nationalism, natur och hantverkstradition möts, vilket enligt prisjuryn inbjuder till tankeväckande läsningar av vår egen tid.

I samband med priset invigdes en utställning kallad Transmigration på museet. Där har Böttcher tagit fasta på händelser på Lofoten, från tiden kring andra världskriget till nutid.

Ett antal tomma bokhyllor från ett krigsminnemuseum som omlokaliserats, kompletterade med teckningar av granar (ett motiv som Böttcher arbetat med länge), visas tillsammans med en textil som vävts och virkats av Böttcher. 

 





 

Färger och mönster har tagits från föremål från kriget och textilen, kallad Transit portal, fungerade i sin ursprungliga utställningsmiljö som en portal för de spöken som sagts hemsöka byggnaden. Eftersom utställningen nu flyttats är den i sig själv föremål för den transmigration som är titeln på utställningen, en omflyttning som också kan betyda en förflyttning mellan olika livsformer. 


Om den tillfällige besökaren, utan dessa upplysningar, kan utläsa komplexiteten i  relationerna mellan utställningens föremål må vara osagt, men upptäckten av tomma hyllor som har lappar med namnen Nansen, Heyerdahl och Amundsen (alla norska upptäcktresanden och nationella hjältar) får åtminstone mig att associera till en västerländsk kulturfas som inte längre är giltig i en period av starka och snabba globala förändringar.

Transmigrations pågår till och med den 22 januari 2017.

Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall

Det har länge klagats i Malmö på att samlingarna i stans konstmuseum till den alldeles övervägande delen är inlåsta i arkivet och aldrig visas. Visserligen är det kanske inte så konstigt att man inte kan visa allt eftersom man har mer än 40 000 verk, men för att göra läget än värre så genomgår konstmuseet nu en ombyggnation och inga utställningar kan genomföras.

Utmärkt då att man beslutat sig för att visa en del av konsten på stans andra stora institution, Malmö Konsthall — med titeln fyndigt formulerad Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall.

Under torsdagens pressvisning presenterade Anna Holmbom (tillförordnad chef på konsthallen) och Cecilia Widenheim (chef på konstmuseet) upplägget på utställningen, som består av ca 80 verk. I detta ingår även delar från den konstsamling som konsthallen har, möjliggjord genom en donation av paret Schyl för trettio år sedan. 

Omfattningen och blandningen av konstnärer har gjort det nödvändigt att samla verken inom några teman för översiktens skull. ”En värld i förändring”, ”Vardagens ritualer” samt ”Språk och kommunikation” kallas dessa — nog så aktuella, men kanske inte helt kristallklara i förhållande till konsten. 

Och man hade gott kunnat arbeta mer med den rumsliga konstruktionen av utställningen, Nu ser det ut ungefär som det alltid gör på konsthallen: målningar eller andra ramade verk på väggarna, installationer på golvet — allt i en inte särskilt uppfinningsrik ordning.

Konstverken i sig själv är i många fall ytterst intressanta och sträcker sig tidsmässigt cirka 50 år bakåt i tiden.













Några ikoniska verk från popkonstens 60- och tidigt 70-tal fångar ögat: Claes Oldenburgs halva däck och Andy Warhols serigrafi av Mao befinner sig också lämpligt nog nära de stora fönstren ut mot världen utanför konsthallen.

Och Andres Serranos bilder på vätskenedsänkta statyer i positioner som anspelar på Da Vincis Nattvarden är fantasieggande.

Men det finns också flera mer okända verk som tilltalar fantasin.

Viktor Rosdahls textilfärgstusch på brudklänningssiden, kallad Bröllopsnatt på SKF, för onekligen tankarna till Piranesis säregna teckningar och fångar upp sociala undergångstankar.

 

Leif Holmstrands plastskulptur När jag var en liten flicka, placerad in mot en vägg, får en närmast märkligt magisk känsla att infinnas sig hos denne betraktare åtminstone.

Ett specifikt rum, kallat M-rummet, är avsett för konst som besökarna har möjlighet att rösta fram som speciellt intressant från den databas på mellan 500 och 600 verk som finns tillgängliga med hjälp av några dataskärmar och några videoverk kommer också att visas i ett särskilt rum.

 

 

 

 

Och inledningsvis möter besökarna en stor installation, bestående av apelsinskal, sammanfogade av bomullstråd, skapad av Cecilie Dahl, som under pressvisningen på ett smittande humoristiskt sätt berättade om sitt arbetssätt samt likheten mellan apelsinskal och människohud.

 

 

Allt som allt en utställning som på ett traditionellt sätt visar upp enskilda föremål för vårt betraktande (och möjliga beundran) när man hade kunnat göra en hel del mer med de i sig utmärkta verken.

Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall invigs i morgon, lördagen den 7 november, och visas till och med den 16 mars 2014.

Lars Lerin

Lars Lerins akvarellmålningar är något av det mest populära som svensk konst har att visa upp för tillfället. Varhelst målningarna visas slås det publikrekord och de goda omdömena gäller inte bara konsten, Lerin själv möts med en värme som det är få konstnärer förunnat att få från den stora allmänheten.

Vilket inte på något sätt är märkligt, hans målningar har under ett trettiotal år visat upp en kolorit och iakttagelseförmåga som på ett framstående sätt står i samklang med hans strålande förmåga att få den stundtals svårhanterbara tekniken att på ett tillsynes obesvärat sätt frambringa hans naturmotiv.

När Lerin nu presenterar sin nya utställning En viss mängd ljus på Malmö Konstmuseum (till och med den 27 maj) finns givetvis hans till mästerskap drivna tekniska skicklighet till beskådande, men här finns även några nya ingredienser som på ett mycket fruktbart sätt visar på Lerins förmåga att fortfarande utvecklas som konstnär (till yttermera visso hjälp av en lokal som verkar vara skapad för att hysa hans målningar, med ett fantastiskt ljusinsläpp).

Det finns en kraftfull blandning av realism och en romantisk ton i målningarna som närmast för tankarna till de skickligaste oljemålarna. 

Lerin förmår att fånga verklighetens små nyanser med sina akvareller, men också att ge dem en stämningsfull tyngd som sällan finns hos andra akvarellister — beroende som man är av att med tekniken ta bort det ljus som det vita papperet reflekterar och inte lägga till färg som i oljemålning. När Lerin nu visar upp ett stort antal målningar med både stads- och naturmotiv häpnar man som betraktare över hans förmåga att få akvarellen att ge en ton motsvarande oljemålningen.

Men det är inte bara den teknikspecifika lystern som imponerar. Lerin har också arbetat in ett i intellektuell mening reflekterande drag i huvuddelen av verken. Dels genom att i flera av dem anspela på redan tidigare kända verk, inte minst filmer. Så finns till exempel Werner Herzogs Nosferatu från 1979 med som inspiration till en av de stora och mörka målningarna, 

men här finns också en parafras på Alfred Hitchcocks Rear Window/Fönstret år gården från 1954. 

Dels genom att i många av bilderna ha infogat egna anteckningar för att, som han själv säger, uttrycka det som bilden i sig inte kunde säga.

Ännu intressantare är att Lerin i många av de andra verken "målat in" själva betraktandesituationen i målningen. Han har själv berättat hur han vid besök på naturhistoriska museer blivit fascinerad av själva presentationsformen, där djuren och naturen placerats inom en sorts glas och ram i montrar. 

Tillsammans med hans egen fascination inför naturen och ambitionen att skapa en egen sorts naturlära, baserad inte på en linnéansk systematik utan på färg och form, kom han att se möjligheten i att avbilda den spegling av åskådaren och omgivningen som glasmontern i museet presenterade.

Därför finns nu i Lerins verk, om man tittar noga, betraktarens egen värld med som en del av verket, en alldeles briljant tanke som han på ett strålande sätt har lyckats gestalta i sina målningar.

Inte underligt att man kan bli inspirerad att själv försöka sig på en "Lerinare" vid en vandring genom de naturhistoriska delarna av Malmöhus slott, där konstmuseet är placerat.

Se här intervju från utställningen i Borås tidigare i år.