Electrohype 2010

Electrohype, biennalen för elektronisk och datorbaserad konst, har idag avslutats på Ystads konstmuseum, som denna gång härbärgerat utställningen.

Tio konstnärer har med högst olika medel gestaltat temat OBJEKT, av arrangörerna ansedd som en lämplig inriktning när ett museum är platsen för evenemanget.

Spännvidden i objekten har rört sig över reminiscenser från modernitetens barndom i Yunchul Kims Epiphora (2009)

 och Karat (2009), Sion Jeongs växande kristaller i glasdroppar,

till Nikki Kooles Procedural Flat v.2 (2010) — som man gärna skulle vilja ha hemma, en datorskapad miniatyrvärld påminnande om miljonprogrammens myrlika människomiljö —

och Enrique Radigales Frieze (2009) som består av en antikiserad spansk stenskulptur med symboler för datortangenter inhuggna.

Här har också funnits Diane Landrys mer påtagligt organiska Mandalas in series Blue Decline (2002), skapade av ljus och olika typer av mineralvattenflaskor,

 Serina Erfjords Normal. Blue (2010), bestående av en parabolantenn med flera lager blå oljefärg och snurrande med en hastighet som gör att färgen bara precis stannar kvar och inte rinner ner på golvet

samt boredomresearchs (konstnärerna Vicky Isley och Paul Smith) Lost Calls of Cloud Mountain Whirligigs (2010), där programmering skapat varelserna Whirligigs som under några dagar levt ett virtuellt liv på två skärmar.

 Caleb Larsens A Tool to Deceive and Slaughter (2009)

och David Rokebys Liquid Language (1989) använder sig av mer förväntade redskap på en biennal för datorbaserad konst,

medan Norman T White i The Music Lesson (1984, utställningens äldsta verk) använder sig av en egen upplevelse när han såg barn som spelade piano på papperstangenter och ljudet fick honom att associera till fångade fjärilar.

White har också gjort Bellevue (2001), det verk som mest påminner om ett traditionellt konstverk upphängt i ett museum, en oljetavla — men med ett inbyggt titthål för den som vill övervaka besökarna.

Sammantaget en högst inspirerande utställning, som man önskar hade kunnat turnera runt till fler platser än det aktiva Ystads konstmuseum.

Pernilla Hägg Nordström

Elementa kallar Pernilla Hägg Nordström den utställning av hennes målningar som nu finns på galleri Estetica i Malmö.

Och nog finns det mycket av naturelement representerat i bilderna, allt från vatten och trädens blad till fiskar och zebror!

Eller utställningstiteln ska kanske förstås som att det är tillvarons element i en mer filosofiskt-andlig mening som gestaltas? Fullt möjligt, här finns tillfälle att dröja vid flertalet verk i kontemplation över hänvisningarna till betraktarens både observerbara och mer inre verklighet.

Men här finns också något av ett spänningsförhållande mellan den uppenbara tekniska skickligheten i måleriet och en önskan om att säga något mer.

Stundtals, när detta senare tar över, kan betraktandet lockas till att bli en avläsning av symboler, med ett budskap som drar mot ett new age-tänkande.

Då är i stället de målningar som inte har en så tydlig tendens, figurativt och/eller åsiktsmässigt, mer lockande, i ett uttryck som även det inspirerats av ekologiska tänkare som Rolf Edberg. 

Eller varför inte Pernillas far Gerhard Nordström?

Utställningen varar till den 6 februari.

Christian Andersson

 

I den nya utställningen på Moderna museets Malmö-avdelning ställer den lokalt baserade konstnären Christian Andersson frågor utifrån den surrealistiska utmaningen av det rationella västerländska förnuftet.

Utställningen, kallad From Lucy with love, har som portal en imponerande illusorisk 3D-version av René Magrittes målning L'art de conversation från 1950, utförd inte i sten utan med hjälp av bearbetad frigolit.

Det franska ordet för dröm, "rêve", finns insprängt i basen för stenblocken, både hos Magritte och Andersson, och blir utgångspunkten för en dialog kring västerlandets dröm om förnuftsmässig kontroll över omvärlden, en dröm som också har inneburit falsarier och motdrömmar om uppbrott från en lögnaktig härskartanke.

På motstående sida från frigolitblocken i den stora hallen finns en version av Mies van der Rohes berömda tyska paviljong från den internationella utställningen i Barcelona 1929 — fast denna gång uppbruten och sönderdelad, en bild av omöjligheten att upprätthålla den moderna/modernistiska drömmen om den rationella världen.

Och mellan dessa omfattande flanker finns ett kuriosakabinett med föremål som alla pekar på drömmen att kunna avläsa historien, kontrollera nuet och förutse framtiden,

från skallar härrörande från mänsklighetens barndom (dock inte äkta)

 och en fonograf som tolkar historien genom avlyssning

till ett loopat filmutsnitt som visar drömmen om att tolka meddelanden från en främmande civilisation.

Alltihopa mycket suggestivt och spännande, fast vad som menas med utställningstitelns syftning på Bondfilm nummer 2 undgick denna betraktare — om det nu inte är en tom hänvisning som enbart pekar på vårt begär efter att tolka allt som betydelsebärande tecken.

Ella Tillema

På Galleri 21 i Malmö finns nu några verk av Ella Tillema under samlingsrubriken "Välkommen till helvetet".

Existentiella frågeställningar möter oss i bland annat i ett detaljrik måleri, med associationer till den hemkonst som under lång tid varit förknippad med kvinnors konst(hantverk).

Broderier är ett nytt inslag i henne repertoar, på utställningen representerad av ett urval med en uppenbar satirisk udd mot den alltför närsynta och idealiserande världssyn som vanligtvis möter oss i det hemvävdas texter.

Här finns också verk som på ett mer direkt sätt gestaltar utanförskap och osynliggjordhet, med tydliga nålstick mot en gentemot kvinnor exkluderande social norm,

men också utsökta detaljer som gestaltar en mer generell existentiell ton.

 Utställningen varar t o m 6 februari.

Magali Cunico

På Galleri Lilith Waltenberg befinner sig nu och fram till den 12 februari åtta nya verk av Magali Cunico som gick ut Konsthögskolan i Malmö 2008 samt stod för den första utställningen när galleriet öppnade i april samma år.

Den nya utställningen heter Istället talade vi om sprickor i väggen och vindrörelser och är den andra och avslutande delen där scenografi, (teater)rum och det sceniska står i centrum, men där även hänvisningar till den illusoriska filmvärlden är närvarande.

Med miljöer hämtade från besök i Sverige och Tyskland formar Cunico en bildvärld som befinner sig i övergångslandet mellan verklighet och minnen,  synbart och dolt, på och bakom scenen.

Detta kan få allmänt existentiella dimensioner och förtecken

men når även mer laddat politiska nivåer när gamla och numera kulturskyddade filmkulisser från f d DDR blir till föremål för hennes bearbetning.

 Huvudsakligen består utställningen av målningar, men i galleriets inre rum finns även två installationer där belysningen blir en mer aktiv del av verken: Melancholic Resistance, ett skuggspel med svärmare som drömskt flyger bakom duken; ett annat där texten Kom, ett ord, kom genom natten blir till en projektion mot den bakomliggande väggen och därmed får en dubbel framträdandeform — besläktad med de verktitlar skrivna direkt på galleriväggen som finns till målningarna.

Cunicos verk har en spännande relation mellan precist detaljerat måleri

och en flytande betydelsedimension som leder till ett högst aktivt seende och ett behov av att återvända till utställningen för att upptäcka ytterligare aspekter.

Tågtrafikens fortsatta äventyr

Jaha, så var det då  — efter alla problem med vinter, snö och fastfrusna växlar — dags för nästa kapitel i den svenska tågtrafikens saga.

Denna gång att ett X2000-tåg brakar in i Malmö Centralstation så att det nästan slår knut på sig själv.

Det är inte utan att man får filmiska minnen av den gamla Gene Wilder-rullen Silver Streak/Chicago-expressen från 1976 (komplett med silverfärg och allt). 

Men som Ingemar i Mitt liv som hund sa redan 1985 (90 år efter det att nedanstående bild från Paris togs): "Det kunde varit värre!"

Sommardrömmar

med drömmar om sommarvärme

Brutus Östling

Kolla in utställningen av Brutus Östlings fågelfoton på Fotografins rum på Kommendanthuset i Malmö.

Brutus ingår ju i toppskiktet av världens fågelfotografer och har gjort en extremt snabb karriär efter att varit bokförläggare i flera decennier.

Och efter att ha sett utställningen, som Brutus på tisdagen presenterade för en stor och entusiastisk publik, så kan man ta sig över gatan in i Kungsparken och fotografera den flock hägrar som frusna (så ser det i alla fall ut där de står med sina uppdragna axlar) samlats kring de vakar som ännu kan uppvisa rinnande vatten.