Malmö-festivalen 2012, dag 7

Torsdagens festival bjöd framförallt på Timbuktu, men bland de intensiva regnskurarna fanns även annat.

 










 




 










 










 
Miriam Aïda sjöng svenskt på brasilianska så att det värmde i regnet.

 







 





 




 

Bo Wilson Band, som hållit på i över 30 år, fick det att svänga tungt i Bluestältet.

Loosegoats har börjat spela igen, med Christain Kjellvander som frontfigur.

 



 







 


Och på Centralen avhölls körstafett.

Malmö-festivalen 2012, dag 6

Ett par stora band förgyllde festivalen under gårdagen.


















Främst The Hives, som med rock-punk-energi fick Stortorget att släppa loss.

 










 

Tidigare på kvällen hade The Soundtrack of Our Lives, som är ute på sin avskedsturné och bara har ett par spelningar kvar, fått samma torg att börja svänga — lite långsammare och lite tyngre.

 






 



 








 




























I Gustavstältet gick det lugnare till under kvällen.

Visserligen blåste Ed Epstein, amerikansk Lundabo, på rejält med sin barytonsax och med understöd av bland annat den unge trummisen Daniel Johansson blev det även en finessrik stund.

 
Karin Inde med band gav dock en mer meditativ ton åt kvällen, med finurliga ljudmattor från gitarr och klaviatur.

Malmö-festivalen 2012, dag 5

Ett par starka kvinnliga artister med stora skaror anhängare framträdde på stora scenen i går.














Anna Ternheim

Melissa Horn




 













 

 

I Bluestältet höll killarna på med låtar om hur besvärliga kvinnorna är.

 

Steve Grahn & Pontus Snibb

 I Gustavstältet däremot spelades det jazz av Le Système — med en kvinna (Lotte Anker) och män i bandet!

Ute på Dansbandsplatsen spelade Thorleifs på som aldrig förr till en fulltalig publik som ville se och höra dem på deras avskedsturné.

Thorleif Torstensson

Och dansa — det ville man!

Malmö-festivalen 2012, dag 4

En av den arabisk-västerländska musikblandningens främsta sångerskor, Natacha Atlas, framträdde i går på Malmö-festivalen. Född i Belgien och uppvuxen i England har hon på ett ovanligt friskt sätt kombinerat nordafrikansk och arabisk musik med västerländsk harmonik, med stor popularitet som följd.











Sällan har man väl dock sett en så butter och trumpen uppsyn på en festivalartist, ett intryck som sa att hon helst ville vara någon annanstans.

Visserligen dök ett par små antydanden till leenden upp så småningom och musiken blev mer rytmiskt engagerande allteftersom, men till skillnad från hennes genombrott för 10-15 år sedan blev spelningen en ganska avslagen upplevelse.