Åke Andersson har varit en återkommande gäst på Galleri Final i Malmö under ett drygt decennium och ställer under februari månad ut några av sina senaste målningar.
Den närmast fotorealistiska detaljrikedom som den nu i pensionsåldern varande Andersson uppvisar, och som medför att han har en mycket sparsmakad årlig produktion kring 10-15 målningar, är försåtlig.
Man skulle kunna tänka sig att den enbart, eller åtminstone huvudsakligen, bär på en önskan om att komma tingen och människorna så nära som möjligt, i en ambition att "avslöja allt" genom att se allt. Men just det oerhört fingranskande blir till en paradoxal portal till det som finns bortom det sebara, till en existentiell värld där närvaron blir till frånvaro och avstånd.
Det så kallat realistiska genererar en svårfångad "överrealism", som i sant surrealistisk anda visar (dimensioner av) verkligheten som en mer förnöjd naturalism inte kommer i närheten av.
Titta bara på porträttet av det svenska riksdagshuset, på drift i tomhetens hav — vem kan säga att detta inte visar på den representativa politiska demokratins reella funktion i samtidens globalisering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar