Nya utställningar i Malmö på Moderna museet och Konsthallen

Pressvisningar var det i dag på både Moderna museet och Malmö konsthall. Här är några bilder, längre recensioner kommer senare.

Tala Madani, från Iran men boende i USA, ser med kritisk och satirisk blick på vårt (vita, medelålders) mansdominerade samhälle. Mycket kropp och flödande vätskor blandat med politisk satir.






På konsthallen är det tre (vita, medelålders) män som ställer ut foton, vilka också ingår i Fotografi i Fokus, som pågår nästa månad.

Sven Augustijnen granskar mordet på Kongoledaren Patrice Lumumba 1961.

Dave Hullfish Bailey skildrar försöket på 1960-talet att skapa en alternativ livsstil i den amerikanska delstaten Colorado.









Och Alfredo Jaar granskar kritiskt bilden av Afrika i stora amerikanska tidskrifter.

Camilla Eklund på Rostrum

Foton som konst, foton som utgångspunkt för målerikonst. Liksom videoinstallationernas förekomst har fotografierna gjort sitt intåg på måleriets arenor i en omfattning som visar på det lockande för konstnärer att använda sig av det fysiskt avbildande för att komma bortom avbildningen — som om förutsättningen för att se det som inte kan ses i "verkligheten" med blotta ögat är att inkludera det som kan ses. Skillnad, sprickor, avlagringar, palimpsester — orden är många för att ange vad man arbetar med.

Eller så är det så enkelt som att vi alla är så vana vid att verkligheten beskrivs med bilder att det blir den naturliga utgångspunkten för det konstnärliga undersökandet.

Camilla Eklund har använt sig av bilder tagna av sin släkt på sin släkt i utställningen Genomgången på galleri Rostrum i Malmö. Hon har sedan gjort oljemålningar på duk och trä, huvudsakligen i svart, vitt och olika gråskalor i syfte att, som hon själv anger, komma åt undermedvetna lager i sitt eget liv.

I galleriets stora rum finns ett par gruppbilder som utstrålar gemenskap, men tittar man lite närmare finns också antydningar till ensamhet och kanske uteslutning. Här finns också en bild av ett par från 1800-talet med förvrängda ansiktsformer, något som fanns med redan i ursprungsfotografiet men som i målningen är väldigt tydlig, inte minst på mansgestalten. Man undrar vad det syftar till, är det en mask och varför har han (om det nu är en han) den på sig?

 

 

I det inre rummet blir bilderna mer explicita, med djurgestalter som hotbilder i det mänskliga och några tillägg i ett par barnporträtt som ger rysningar. 

 

Djurassociationerna återkommer även i de horn som finns på flera ställen, inte minst i mellanrummets hela vägg av (vad som ser ut som) rådjurshorn, flera av dem med påmålade mansansikten.

 

I det stora rummet finns också tavlan med målningen av Eklunds farfars gård, en uppenbarligen central plats för hela den minnesprocess som är en del av detta undermedvetna arbete som också pekar framåt i tiden. 

Paavo Paunu på Galleri 21

På Galleri 21 i Malmö visar den finske målaren och skulptören Paavo Paunu just nu upp en härlig uppsättning figurer i sin första soloutställning i Sverige. Den i år 48-årige Paunu har en sällsam begåvning i sitt sätt att kombinera organiska, främst trä, med konstgjorda material för att skapa associationsrik konst med nordiska sagoinslag och existentiella dimensioner — inte sällan med kristna aspekter.

Redan när man som besökare öppnar dörren till galleriet möts man av en träfigur, kallad Sonen av trädstammen, som man gärna skulle skaka hand med, härligt inbjudande som han är.

I ett angränsande rum dominerar Kors, även det en trästubbe som förstärkts av allehanda konstgjort material men som behållit sin organiska karaktär — ner till ett litet öga som man upptäcker efter en stund.

Mannen är en annan figur som befinner sig i lokalerna, lutande sig mot en vägg: vilar han bara efter en svår tillvaro i nuet eller lyssnar han på rösterna i väggen?

Flera andra träskulpturer, av mindre storlek, visar på Paunus skicklighet i att skapa en sorts förstärkt verklighet som förenar det organiska med det oorganiska och det vardagligt rationella med det mytiska på ett väldigt tilltalande sätt.

Utställningen varar till och med den 3 mars och är värd flera återbesök, inte minst för att säga "hej" till de goa trägubbarna.

Pontus Ikander på NWW43

Den unge lundakonstnären Pontus Ikander har snabbt etablerat sig på den regionala konstscenen med sina vridna träskulpturer. Med inspiration från graffitikonstens snirklade former och bokstäver samt Gordon Skallebergs oljemålade plywood har Ikander lyckats skapa en egen nisch av attraktiva skulpturer.

Just nu pågår hans första egna större utställning, Mellan två tankar, på galleri NWW43 i Malmö. Redan tidigare har han här visat vad han förmår och nu får han möjligheten att på egen hand disponera det större utställningsrummet.

Ikander har valt att låta ett antal av väggskulpturerna kompletteras av ett större verk, denna gång placerat på golvet och färgsatt som om det vore godis — fast i pastellfärgat gummi. Men trä är det och utgör en sorts förstudie till den stora utomhusskulptur som Ikander ska arbeta med under ett år. Den är beställd av MKB, Malmös kommunala bostadsbolag, och kommer att placeras i det kvarter i södra Sofielund där ett nytt kollektivhus håller på att uppföras — vilket kommer att medföra högst speciella produktionsförhållanden för Ikander, en närkontakt med de som kommer att bo i kvarteret vilket han ser fram emot.

Ikander kommer då av hållbarhetsskäl att tvingas frångå sin målade plywood, men tanken är att göra skulpturen möjlig att beröra, sitta och (förhoppningsvis) även leka i. Och ser man på utställningens exemplar så lockar redan den till en mer kroppsnära upplevelse samt en markering av det sammanlänkande som ett kollektiv består av.

Väggskulpturerna har alla Ikanders signum av intrikata böjlingsformer och en lekfull glädje i relation till det organiska materialet. 








 
Naturträet såväl som mer konstfulla färger kompletterar varandra på ett bra sätt och här finns också ett par finlemmade verk som antyder att Pontus Ikander även fortsättningsvis kommer att kunna avlocka trämaterialet dess artistiska möjligheter.  

 













 







 






 















Utställningen varar till och med den 23 februari.

Muhammad Ali

Med anledning av de senaste dagarnas skriverier om hälsotillståndet för världens störste boxare kan det vara läge att lyfta fram några av hans verbala snytingar.

Muhammad Alis bästa citat:

  "Boxning är det som händer när en grupp vita män ser två svarta män klå upp varandra"

  "Dansa som en fjäril och stick som ett bi."

  "Det är brist på förtröstan som ger rädsla för utmaningar, och jag trodde på mig själv."

  "Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är så stor som jag."

  "En människa utan fantasi har inga vingar."

  "Erfarenhet är vetenskapens Moder."

  "Jag är boxningens astronaut. Joe Louis och Jack Dempsey är bara jaktpiloter. Jag är i en helt annan värld."

  "Ju mer jag förändras desto säkrare är det att jag förblir mig själv."

  "Om du så mycket som drömmer om att slå mig är det bäst att du ber om ursäkt när du vaknar. "

  "Sök kunskap från vaggan till graven."

  “Jag är bäst, jag har bara inte spelat än.” – Inför sin första golfrunda.

  “Jag har ingenting emot Vietcong. Ingen vietnames har någonsin kallat mig ‘nigger’.” – Vägrade ställa upp i Vietnamkriget.

  “Joe Frazier är så ful att han borde donera sitt ansikte till den amerikanska vilddjursbyrån.”

  “Segern är klar långt från alla vittnen, utanför linjerna, i gymmet, ute på vägarna, långt innan jag dansar under ringens ljus.”

  “Jag är inte bara den störste; jag är den dubbelt störste. Jag knockar dem inte bara, jag väljer vilken rond jag ska göra det i.”

  “Jag har sett George Foreman skuggboxas och skuggan vann.” – Inför mötet med Foreman 1974.

  “Jag är så snabb att i går kväll när jag släckte lampan i mitt hotellrum hann jag i säng innan det blev mörkt i mitt rum.” – Inför Foreman 1974.

  “Jag är så elak att jag gör medicinen sjuk.”

  "Det finns ingen anledning för mig att döda någon i ringen, om de inte förtjänat det." – Efter matchen mot Jimmy Ellis 1971 som stoppades i tolfte ronden.

  "En 50-årig man som ser likadant på världen som vid 20 års ålder, har slösat bort 30 år av sitt liv."

Källa: Wikipedia/Aftonbladet.

Stimulation Overload på Palladium

På Palladium i Malmö har danskompaniet Somatic Noise i kväll premiär på sin timslånga föreställning Stimulation Overload.

Producent Daniel Eriksson och koreograf Kirstine ilum

Det är en kraftfull och stundtals akrobatisk gestaltning som dansarna Emma Ribbing, Rumiko Otsuka, Ross Martinson och Martin Gæbe genomför, där främlingsrädsla och uteslutningsmekanismer står i centrum, utgående från koreografen Kirstine ilums tankar och känslor om dessa så aktuella frågor.

Somatic Noise har ambitionen att få ungdomar och skolklasser att besöka föreställningen, som turnerar i några svenska och danska städer den närmaste tiden, för att diskutera det som uttrycks genom dansen. Synd då att inga Malmöskolor brytt sig om att boka in dem!

Sommarnattens leende i Malmö

Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende från 1955 innebar att han efter ett decenniums arbete med den rörliga bilden fick sitt internationella genombrott. Historien om advokaten Fredrik Egerman, hans hustru, barn och älskarinna var en till stora delar komisk variant av det äktenskapsdrama som Bergman kom att sysselsätta sig med under en stor del av sin kreativa karriär. 

Med inslag av klassisk förväxlingsfars och Shakespeares En midsommarnattsdröm kom filmen även att utgöra underlaget till Stephen Sondheims framgångsrika musical A Little Night Music från 1973 som satts upp överallt i världen — och nu är turen åter igen kommen till Malmö, nästan på dagen 40 år efter premiären på Broadway.

1974 var det bland andra Maj Lindström och Lars Humble som bidrog till framgången, nu är det Christer Nerfont som Egerman, Gunilla Backman som hans tidigare älskarinna Desirée Armfeldt och Kerstin Meyer (som lockats ur sin nästan trettio år långa pensionering) som madame Armfeldt, på vars herrgård huvuddelen av handlingen utspelar sig, som står i centrum av skådespelarna/sångarna.

Det är Sondheims förmåga att integrera de dramatiska talpartierna med musiken samt hur dessa två beståndsdelar står i ett dramatiskt spänningsförhållande till varandra som har lagt grunden till musikalens internationella framgångar och efter att under en pressträff ha fått höra delar av inledningen kommer säkert Malmö-uppsättningen att ta vara på detta.


 

Till detta bidrar valet av regissör. Dennis Sandin har en mer än decennielång karriär som skådespelare och regisserade höstens succé på Malmö Stadsteater, dramatiseringen av Kristian Lundbergs roman Yarden. Han gör visserligen sin första musikal men visade med sin version av Brecht/Weills Tolvskillingsoperan i Uppsala 2011 att hans teaterbakgrund lämpar sig väl för att hantera relationen mellan taldramat och musikdelen. 

Kerstin Meyer

översättare Erik Fägerborn

Birgitta Smiding och dirigent Josef Rhedin

Och att Sommarnattens leende sätts upp i Malmö igen, med premiär den 2 februari, är inte mer än riktigt, det var ju under den framgångsrika perioden på Malmö Stadsteater (huset som nu är Malmö Opera) som Bergman spelade in filmen.